Det värker i hjärtat på mig idag, det värker av kärlek, kärleken till mina små troll, mina hjärtegryn, mina skitungar...jag får kalla dem det jag vill för dom är mina! Likadant kan det värka av dåligt samvete, för att jag inte varje minut kan göra dem glada, vara där för dem, göra allt för att de aldrig ska känna orättvisa eller oro...men då biter jag mig själv i baken för då gör man otrygga barn i framtiden och då får man dåligt samvete för det...välkommen till livet som mamma!
Men va fan, man lär så länge man lever, det misstaget jag gör idag lär jag mig av, drar nytta av och minns, jag har bara haft 4 år på mig att lära, lära mig det som vissa aldrig lär sig på en hel livstid...och jag kommer att lära mig, för det är sån jag är!
Dessutom så vill vi ha minst en till vilding att göra misstag på som man sen kan lära av...om vi nu kan få fler...inget som säger att det är säkert...det måste vara något av det värsta man kan uppleva, att vara ofrivilligt barnlös, iallfall så är det nog något som jag skulle uppleva som fruktansvärt jobbigt...trots att jag redan har två underbara-tokiga-skitunge-raringar att älska så skulle jag nog bli lessen över att inte få "alla" mina tultingar att älska, men det är sånt man lär av det med...
Idag värker mitt hjärta lite extra iallafall och det beror på att jag idag-hela dagen har jag vart otroligt nära mina barn, hela tiden närvarande, mitt i köket, tillsammans, men alla frågor, tycken, önskemål...jag är helt slut i huvudet och kroppen, men själen är så stark så stark för idag har jag vart med mitt i köket, tillsammans, med alla frågor, tycken och önskemål och sluppit ligga i soffan och höra på, tänka och framförallt vilja vara med....
Även om jag inte vart nära döden eller ens i dess omnejd så är jag så otroligt tacksam över att få vara tillbaka...det roliga är att när jag idag mitt i alla dessa känslor, sätter mig ner för en välbehövd vila och slår upp min bok, så läser jag: "det finns ingenstans jag hellre vill vara, inget annat jag någonsin vill bli eller se ut som. Grannens gräs är brunt och lerigt. Jag har det så jävla bra. Jag behövde kanske bara en reminder." ur: Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer
jag har aldrig känt mig så nära en författare förut, inte ens en nära vän...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar