Tänk att det gått ett helt år! Herregud..får nästan ont i magen, ska det alltid gå så här fort??
Dagen har iallafall spenderats med att ha kalas, bestämde att de fick bli en brunch så här års, inge kul att spendera hela dan på kalas när man vet hur mycket som behövs få gjort runt omkring en...nackdelen är väl att man har väldigt lite tid att göra maten på morran ;)
Nu blev det ju Hans som fick den uppgiften, eftersom jag fick hoppa in och jobba en akutnatt hos min brukare.
Han skötte det fint iallafall så när jag kom hem nån halvtimme innan gästerna skulle komma så var det bara alla grönsaker kvar att ta tag i :)
Så här glatt började Noah dagen, hellycklig över att få sitta på lilla stolen :)
Sen ålte finkläderna på...får ju passa på nu när de passar ;)
Han såg väl inte jätte lycklig ut över all uppmärksamhet...
Men efter en stund så tinade han upp ;)
Alvin hade fullt upp med all frukt och grönsaker
Snutten fick vara med
Sen var det dax för tårta :)
Så här trött ser man ut efter sitt 1 års kalas...Mammas Gosig...1 år redan...
Fick ju hoppa in och jobba natt, och hade därför en väldig massa tid att sitta och tänka på hur det var den där natten för ett år sedan, riktigt mysigt att sitta och kika på klockan och tänka tillbaks på vad man gjorde för precis 1 år sedan på klockslaget...
Så här var det...
Nationaldagen 6/6
Efter tacos, skyndade vi oss att stoppa Alvin i säng och förberedde oss för att mysa i soffan framför tv:n, men som vanligt fanns det ju inget att se på, kommer på att bondespelet var ju ett tag sen man spela och så fick de bli J.
Hade glömt av hur lång tid detta spelet tar, så vid elva tiden hade vi inte ens kommit till hälften. Obekväm försökte jag stå ut i soffan, vi uppmärksammade att magen hade sjunkt en hel del och att den såg väldigt lustig ut. Lillebror hade fest där inne och han blev ännu värre när jag lite senare gick för att kissa. Märkte att en stor del av slemproppen hade gått, men inget blodigt i så jag tänkte inte mer på de. Sa det i alla fall till Hans, men han kommenterade bara att ”de har ju du sagt länge”.
Men mitt i allt när vi skrattade som bäst kände jag plötsligt nåt som ”klickade” och jag blev alldeles blöt i trosorna, tankarna gick att jag kanske kissade på mig men sa ändå till Hans att jag trodde vattnet gått, han tittade storögt på mig. Jag började skratta igen och då kom det ännu mer och jag fick snabbt säga att han fick hämta en handduk…NU! Hans som var ”banken” på spelet, bara slängde iväg alla pengar och fick tag på en handduk.
Sen va de bara att försöka ta sig till toaletten utan att blöta ner för mycket, väl där kom Hans med telefonen, sa att jag skulle ringa Östa, och då gick de plötsligt upp för mig att jag faktiskt skulle föda nu, och att jag hade bråttom. Skulle ju åka direkt när det var det minsta tecken…hjälp! Blev jätte nervös, och darrade i hela kroppen, samtidigt kunde jag ana att lite mensvärk kom krypande.
Upptaget, upptaget, upptaget, blev mer och mer nervös, tänk om jag föder här mitt på golvet! Men jag fick lugnat mig lite, jag hade ju faktiskt inga värkar ännu, tänkte att jag kunde ringa hit mamma medans jag ändå väntade, men där var det ingen hemma…hmmm jag hade inte hört att dom skulle göra nåt…tankarna började virvla runt omkring…nervositeten började krypa igen. Samtidigt kom jag äntligen fram till Östra, fick prata med en jätte go tjej som tyckte att vi skulle komma in för att se så att allt stod rätt till med lilleman. Men vad skulle vi göra med storeman?? Försökte ringa mammas mobil men där var de ingen som svarade, fick prova pappas mobil…äntligen napp! De visade sig att dom åkt för att fira en 55 åring, men nu var de slut på de för mamma, för här kom de bebis :) Mamma slängde sig i bilen och var här på 10 minuter. Under tiden fick jag sitta snällt och vänta på toan för så fort jag rörde mig så kom de mängder med vatten, så Hans fick ränna runt och plocka ihop sakerna som vi skulle ha med.
En snabb kram till mamma, och sen in i bilen. Hans körde snabbt iväg, jag frågade om han va nervös, han svarade ja…för att du ska föda i bilen. Jag kände mig rätt säker på att jag inte skulle behöva göra de iallfall, jag kände ju knappt nåt men jag hann knappt tänka de förrän jag kände den första riktiga värken, kollade på klockan, 23.34….å så nästa 23.39….Hans…jag tror att värkarna har startat…å så nästa 23.45…å dom kommer med 5 minuter i mellan…Hans gasade på…
Väl inne på förlossningen så möts vi av en kvinna som frågar oss om vi verkligen blev insläppta, förvånade svarar vi trevande att ja…jo det blev vi ju. För tydligen hade dom det fullbelagt och fler stod och väntade, nu kom oron och nervositeten igen, ville ju inte bli iväg skickad till Mölndal eller så nu, vem vet hur det skulle gå! Men snabbt som ögat löste dom det och vi stod på tur att få ett rum, skulle få sitta ner och vänta en stund, men det dröjde inte länge förrän dom kom och meddelade att vi skulle få komma upp till specialförlossningen, pga platsbrist…inte oss emot, för vi slapp ju att åka vidare.
Så upp i hissen, tankarna virvlade, sist så hade jag inte en aning om vad som hände förrän Alvin kom ut och denna gången så är man här inne, med bara svaga känningar av vad som komma skall, vad det kan vara olika.
Vi blev jätte bra bemötta när vi kom, fick ett jätte fint rum och en super gullig barnmorska, Irene Peeker. Blev satt med CTG som denna gång inte alls upplevdes lika illa som med Alvin, den gången kunde jag slagit till första bästa människa bara för att få av mig den, men nu var det roligt att ligga å kika på hjärtljud och mina små värkar. Efter en timme ungefär, 01.10, blev jag ”fri”, och jag längtade tills dom skulle göra en undersökning så man kunde få något hum om hur länge man skulle behöva ligga, men BM verkade inte förbereda, istället så tyckte hon att vi skulle passa på att vila, släcka ner lite och ta fram säng till Hans…jag fick en smärre chock, när dom sa så, så betydde det oftast att man hade mååånga timmar framför sig…de ville inte jag!! Men vad ska man göra, frågade iallfall om en undersökning men kom samtidigt på att dom inte gör en sån när vattnet gått pga infektionsrisken. Så ner under täcket, för att sedan ringa på klockan när jag ville ha smärtlindring, kände mig en aning nere.
Kände inte alls för att vila, kände mig rastlös, ville göra nåt…men tänkte att Hans nog behövde vilan så jag låg kvar, och började nu andas mig igenom några värkar. Funderade en stund på hur länge man skulle vänta med att få lustgas, och kom fram till att detta var ju ingen uthållighetstävling utan det var lika bra att börja öva in tekniken. Så ungefär 02.11 ringde jag och jag fick bekanta mig med min gode vän igen :)
Insåg att jag inte alls kom ihåg hur man gjorde och dom första andetagen blev helt fel och effekten uteblev, men snart så satt de. Tyckte dock att effekten inte var lika bra som sist, och plötsligt kände jag ett tryck neråt, låg och tänkte för mig själv att även om den inte hjälper mot smärtan så blev jag nog väldigt snurrig av lustgasen eftersom jag redan tror mig känna ett tryck neråt, fnissade lite åt mig själv, men insåg sen efter ett par värkar att detta nog inte var inbillning. Så Hans fick rycka in och ringa på klockan, 02.20 kommer Irene in igen och jag berättar om vad jag känt, jag kallar mig själv löjlig eftersom jag kände så men Irene bestämmer sig för att göra en undersökning, och hon utbrister: ”det är väl inte så konstigt, han står ju här!” jag frågar ”vad menar du med att han står här?” hon svarar: ”Du är helt öppen” ”får jag krysta då?” frågar jag dumt!
Men krystvärkarna uteblev, och jag kände att det mesta stannade av, länge så var det bara några fjuttiga värkar som kom, och istället så gjorde det jätte ont i mitt blygdben, kändes som foglossning fast hundra gånger värre än vad jag någonsin haft, tillslut kom jag på att jag kände mig kissnödig, bm förslog att hon skulle tappa mig med en kateter, och jag svarade villigt ja på allt. När det var klart så kom allt tillbaka och jag kände äntligen krystvärkarna.
Började krysta och kände att jag äntligen fick göra nåt, men de gick trögt, fick liksom inget tryck neråt, dom satte mig lite mer upp. Men nåt var fel, men så på nästa värk så kom det en smärta som var så stark att lustgasen inte hjälpte, jag fick bara försöka att andas, och samma på nästa värk…efteråt så frågade jag arg…”vad fasiken var det?” Irene förklarade att jag hade en kant kvar som inte var riktigt utplånad som hon fick ”lyfta över” barnets huvud. Då höll jag på att ge upp, nu ville jag inte mer. Jag ojade mig och tjostade att nu fick de vara nog, men Irene peppade och sa att det snart var över, bara ett par värkar till. Så kom nästa värk, hon ville att jag inte skulle ta i för mycket denna gång utan bara följa vad kroppen gjorde, och skönt var det, inte alls lika ansträngande och jag fick vila lite, hela tiden hörde jag henne säga: ”bra Helena, precis så…jätte bra, du gör precis som jag vill att du ska göra, vad duktig du e!” Blir man inte peppad av det så säg vad man blir peppad av! Tillslut frågar hon, vill du ta emot ditt barn? ”Ja” svarade jag och vid nästa värk, säger dom till mig ”varsågod”, dom tar ner mina händer och jag får själv ”dra ut” min lilla bebis för att sen lägga honom på min mage…vilken känsla!!
Efter tacos, skyndade vi oss att stoppa Alvin i säng och förberedde oss för att mysa i soffan framför tv:n, men som vanligt fanns det ju inget att se på, kommer på att bondespelet var ju ett tag sen man spela och så fick de bli J.
Hade glömt av hur lång tid detta spelet tar, så vid elva tiden hade vi inte ens kommit till hälften. Obekväm försökte jag stå ut i soffan, vi uppmärksammade att magen hade sjunkt en hel del och att den såg väldigt lustig ut. Lillebror hade fest där inne och han blev ännu värre när jag lite senare gick för att kissa. Märkte att en stor del av slemproppen hade gått, men inget blodigt i så jag tänkte inte mer på de. Sa det i alla fall till Hans, men han kommenterade bara att ”de har ju du sagt länge”.
Men mitt i allt när vi skrattade som bäst kände jag plötsligt nåt som ”klickade” och jag blev alldeles blöt i trosorna, tankarna gick att jag kanske kissade på mig men sa ändå till Hans att jag trodde vattnet gått, han tittade storögt på mig. Jag började skratta igen och då kom det ännu mer och jag fick snabbt säga att han fick hämta en handduk…NU! Hans som var ”banken” på spelet, bara slängde iväg alla pengar och fick tag på en handduk.
Sen va de bara att försöka ta sig till toaletten utan att blöta ner för mycket, väl där kom Hans med telefonen, sa att jag skulle ringa Östa, och då gick de plötsligt upp för mig att jag faktiskt skulle föda nu, och att jag hade bråttom. Skulle ju åka direkt när det var det minsta tecken…hjälp! Blev jätte nervös, och darrade i hela kroppen, samtidigt kunde jag ana att lite mensvärk kom krypande.
Upptaget, upptaget, upptaget, blev mer och mer nervös, tänk om jag föder här mitt på golvet! Men jag fick lugnat mig lite, jag hade ju faktiskt inga värkar ännu, tänkte att jag kunde ringa hit mamma medans jag ändå väntade, men där var det ingen hemma…hmmm jag hade inte hört att dom skulle göra nåt…tankarna började virvla runt omkring…nervositeten började krypa igen. Samtidigt kom jag äntligen fram till Östra, fick prata med en jätte go tjej som tyckte att vi skulle komma in för att se så att allt stod rätt till med lilleman. Men vad skulle vi göra med storeman?? Försökte ringa mammas mobil men där var de ingen som svarade, fick prova pappas mobil…äntligen napp! De visade sig att dom åkt för att fira en 55 åring, men nu var de slut på de för mamma, för här kom de bebis :) Mamma slängde sig i bilen och var här på 10 minuter. Under tiden fick jag sitta snällt och vänta på toan för så fort jag rörde mig så kom de mängder med vatten, så Hans fick ränna runt och plocka ihop sakerna som vi skulle ha med.
En snabb kram till mamma, och sen in i bilen. Hans körde snabbt iväg, jag frågade om han va nervös, han svarade ja…för att du ska föda i bilen. Jag kände mig rätt säker på att jag inte skulle behöva göra de iallfall, jag kände ju knappt nåt men jag hann knappt tänka de förrän jag kände den första riktiga värken, kollade på klockan, 23.34….å så nästa 23.39….Hans…jag tror att värkarna har startat…å så nästa 23.45…å dom kommer med 5 minuter i mellan…Hans gasade på…
Väl inne på förlossningen så möts vi av en kvinna som frågar oss om vi verkligen blev insläppta, förvånade svarar vi trevande att ja…jo det blev vi ju. För tydligen hade dom det fullbelagt och fler stod och väntade, nu kom oron och nervositeten igen, ville ju inte bli iväg skickad till Mölndal eller så nu, vem vet hur det skulle gå! Men snabbt som ögat löste dom det och vi stod på tur att få ett rum, skulle få sitta ner och vänta en stund, men det dröjde inte länge förrän dom kom och meddelade att vi skulle få komma upp till specialförlossningen, pga platsbrist…inte oss emot, för vi slapp ju att åka vidare.
Så upp i hissen, tankarna virvlade, sist så hade jag inte en aning om vad som hände förrän Alvin kom ut och denna gången så är man här inne, med bara svaga känningar av vad som komma skall, vad det kan vara olika.
Vi blev jätte bra bemötta när vi kom, fick ett jätte fint rum och en super gullig barnmorska, Irene Peeker. Blev satt med CTG som denna gång inte alls upplevdes lika illa som med Alvin, den gången kunde jag slagit till första bästa människa bara för att få av mig den, men nu var det roligt att ligga å kika på hjärtljud och mina små värkar. Efter en timme ungefär, 01.10, blev jag ”fri”, och jag längtade tills dom skulle göra en undersökning så man kunde få något hum om hur länge man skulle behöva ligga, men BM verkade inte förbereda, istället så tyckte hon att vi skulle passa på att vila, släcka ner lite och ta fram säng till Hans…jag fick en smärre chock, när dom sa så, så betydde det oftast att man hade mååånga timmar framför sig…de ville inte jag!! Men vad ska man göra, frågade iallfall om en undersökning men kom samtidigt på att dom inte gör en sån när vattnet gått pga infektionsrisken. Så ner under täcket, för att sedan ringa på klockan när jag ville ha smärtlindring, kände mig en aning nere.
Kände inte alls för att vila, kände mig rastlös, ville göra nåt…men tänkte att Hans nog behövde vilan så jag låg kvar, och började nu andas mig igenom några värkar. Funderade en stund på hur länge man skulle vänta med att få lustgas, och kom fram till att detta var ju ingen uthållighetstävling utan det var lika bra att börja öva in tekniken. Så ungefär 02.11 ringde jag och jag fick bekanta mig med min gode vän igen :)
Insåg att jag inte alls kom ihåg hur man gjorde och dom första andetagen blev helt fel och effekten uteblev, men snart så satt de. Tyckte dock att effekten inte var lika bra som sist, och plötsligt kände jag ett tryck neråt, låg och tänkte för mig själv att även om den inte hjälper mot smärtan så blev jag nog väldigt snurrig av lustgasen eftersom jag redan tror mig känna ett tryck neråt, fnissade lite åt mig själv, men insåg sen efter ett par värkar att detta nog inte var inbillning. Så Hans fick rycka in och ringa på klockan, 02.20 kommer Irene in igen och jag berättar om vad jag känt, jag kallar mig själv löjlig eftersom jag kände så men Irene bestämmer sig för att göra en undersökning, och hon utbrister: ”det är väl inte så konstigt, han står ju här!” jag frågar ”vad menar du med att han står här?” hon svarar: ”Du är helt öppen” ”får jag krysta då?” frågar jag dumt!
Men krystvärkarna uteblev, och jag kände att det mesta stannade av, länge så var det bara några fjuttiga värkar som kom, och istället så gjorde det jätte ont i mitt blygdben, kändes som foglossning fast hundra gånger värre än vad jag någonsin haft, tillslut kom jag på att jag kände mig kissnödig, bm förslog att hon skulle tappa mig med en kateter, och jag svarade villigt ja på allt. När det var klart så kom allt tillbaka och jag kände äntligen krystvärkarna.
Började krysta och kände att jag äntligen fick göra nåt, men de gick trögt, fick liksom inget tryck neråt, dom satte mig lite mer upp. Men nåt var fel, men så på nästa värk så kom det en smärta som var så stark att lustgasen inte hjälpte, jag fick bara försöka att andas, och samma på nästa värk…efteråt så frågade jag arg…”vad fasiken var det?” Irene förklarade att jag hade en kant kvar som inte var riktigt utplånad som hon fick ”lyfta över” barnets huvud. Då höll jag på att ge upp, nu ville jag inte mer. Jag ojade mig och tjostade att nu fick de vara nog, men Irene peppade och sa att det snart var över, bara ett par värkar till. Så kom nästa värk, hon ville att jag inte skulle ta i för mycket denna gång utan bara följa vad kroppen gjorde, och skönt var det, inte alls lika ansträngande och jag fick vila lite, hela tiden hörde jag henne säga: ”bra Helena, precis så…jätte bra, du gör precis som jag vill att du ska göra, vad duktig du e!” Blir man inte peppad av det så säg vad man blir peppad av! Tillslut frågar hon, vill du ta emot ditt barn? ”Ja” svarade jag och vid nästa värk, säger dom till mig ”varsågod”, dom tar ner mina händer och jag får själv ”dra ut” min lilla bebis för att sen lägga honom på min mage…vilken känsla!!
En nyfödd Nois, som då gick under namnet "apan" pga allt hår som han hade på kroppen hihi
En trött mamma...
..och en överlycklig pappa...
Vägde en del med...Så Grattis lilla gubben på din 1 års dag!
2 kommentarer:
ahhh...guuud... Att du lyckats gora detta 2 ganger redan!! Du kommer fa manga samtal av mej nar det e min tur!
......!!!!!!!...."kändes som foglossning fast hundra gånger värre än vad jag någonsin haft"...."en smärta så stark att lustgasen inte hjälpte"...."en kant som inte är utplånad som dem fick lyfta över barnets huvud"....Aaaarrgghh...!!...
Skicka en kommentar