Jahopp..

Det var min första tanke och sen bara det flöt på, ungarnas grejer plockades ihop rekordsnabbt, lämnas till mamma och pappa (tackar gud för att man har dem!!) och sen leda Hans in i bilen för att åka till akuten...konstigt att en sån erfarenhet två år tidigare kunde ge en sånt lugn, allt gjorde metodiskt, snabbt, smidigt...i mina ögon, i Hans ögon (eller öron...medvetande, för han såg ju inget) tog detta en hemskt långt tid...stackarn..

Ja vad hände då för två år sen...desamma som i lördags fast denna gången lät vi det inte gå så långt och vi tog oss en liten lugnare färd till akuten med bil istället för ambulansen...förra gången kan ni läsa om här

Hans är iallafall hemma igen, allt flöt på riktigt bra och bara det att det inte fanns en liten Noah som var tvungen att få mat hemma, gjorde att tiden flöt på bra och tillslut blev han körd till Östra infektion på natten. Samma sak som sist... jag tog mig hem där på natten nångång, fastän att man denna gången på nåt sätt var beredd, trots att man aldrig trodde just detta skulle hända igen, så var jag minst lika chockad, förvirrad, trött, rastlös, ledsen, arg...ja allt man kan känna i princip, denna gången med...sånt lär man sig nog aldrig bli beredd på...att ens kärlek, bästa vän och självsfrände blir sjuk...obeskrivligt...

Nu då? Jo han är trött, riktigt trött om han anstränger sig, men han blir bättre det ser jag, speciellt när han är med barnen, då får han krafter =)

Att jag nu då med har åkt på världens förkylning gör ju inte livet lättare, ingen av oss orkar göra det som ska göras, än en gång är det sån tur att ha de närmsta nära :)

Kärlek!

Så stor men sååå liten så liten...