Har försökt skriva detta hela veckan...därför har de vart lite torka i bloggandet ett tag...men jag gör ett försök...
Måndag kväll och jag var på en höstfixarkväll på Alvins dagis, tog upp telefonen för att kolla klockan och såg att jag hade missade samtal från Pappas mobil hemifrån och även från mammas och pappas...de knöt sig i magen, stirrade bara på telefonen och hajade till när den plötsligt ringde...de var mamma, hon frågade vad jag gjorde ocvh om jag snart var på väg hem...jag hörde att nåt var fel...jag frågade varför hon undrade och hon fick snabbt fram att min häst var sjuk...jag blev lättad...det vara inte Hans...
Jag packade in oss i bilen och åkte hem.
Hans mötte mig på gården, förstod att det var allvarligt när jag såg hans min, frågade hur det var med honom och han svarade: "han ser ut att må ungefär som jag gjorde i onsdags. Han blöder näsblod med"...
Jag stannade upp och insåg att jag tänkt hela tiden att det antagligen "bara" var fång eller nåt sånt, men näsblod...då var de allvarligt. Snabbade mig in och bytte om, saktade in när jag närmade min stallet...förberedde mig...men jag kunde tydligen inte förbereda mig tillräckligt, där inne stod inte Lukas, utan ett skal av en häst. han var helt olik sig själv, ansiktet var insjunket och gropigt han andades häftigt, blödde och svettades kraftigt. Boxen var nedblodad upp på väggarna och han vacklade omkring där inne, utan nån balans och gjorde sig illa på det mesta. Hade svårt att förstå...så sent som halv tre hade jag sett honom vandra lugnt omkring i hagen...och nu fyra timmar senare ser man detta...
Vetrinären var på väg...jag passade på att tempa honom..ingen feber...konstigt med svettningarna...lång väntan på vetten...ringde Lisa, detta var hennes favorit häst...hörde hur orolig hon blev...kommer han inte snart??...nu kom en bil...
Han klev in tittade, lyssnade, frågade, busvisslade, skrämde honom, viftade framför ögonen, bad oss att gå ut med stackaren, han såg ut som en full häst, han hängde på pappa och kunde knappt stoppa sig själv när han skulle stanna...han bad oss ta in honom igen.
Väl inne tittade han på oss och sa: "Jag vet inte vad detta är"...min oro förändrades...lilte hopp kom men så såg jag på Lukas igen och innerst inne förstod jag att detta inte kunde gå...
Vetten ringde en kollega, chefsvetrinären på Skara, han kom tillbaks å sa: "Jag ska inte ge falskt hopp, ni verkar ju vara vettiga och lugna människor, vi tror att han fått en hjärnblödning"
Iskall och samtidigt svettig och ett bankande hjärta...detta kommer inte att gå...väntade på tårar..men de kom inga...
Han konstaterade att han var blind, döv och reagerade inte på smärta, ingen aptit men han drack...pga det ville han ge honom en chans för dom trodde ju bara på en hjärnblödning för ingen av dom hade sett såna här symtom innan. Han gav honom dubbel dos av kortison och antiinflamatoriskt, ifall de var nån bakterie på hjärnan eller så...nu var det bara att vänta till morran, var han bättre då så fanns de en chans, 25% ville han ge honom om han klarade natten och blev bättre, inga bra odds...
Ringde Lisa och Annika och berättade, Lisa blev jätte lessen...Annika bestämde sig för att komma hit...hon såg förskräckt ut när hon kom...jag hade blivit van tror jag...
Vid tio gick jag in, la mig och somnade efter en stunds tankearbete...var ju så trött efter veckan som gått och visste att klockan stod på halv två...
Efter några timmars orolig sömn ringde klockan och till en början fattade jag ingenting, varför ringer den nu?? Kom snabbt på, och klev upp med en klump i magen...vad skulle jag mötas av nu? Kanske låg han och var död..kanske kämpade han för sitt liv...jag hoppades på att han var död...för hans skull, det var inget värdigt för en häst att ha de så. Innan jag ens öppnat dörren hörde jag hans andetag...ännu värre nu...jag öppnade dörren och tände, han låg ner och kämpade, fick ett ryck innan jag ens kommit in till honom och kämpade upp på mage sträckte huvudet upp mot taket...detta gjorde han hela tiden med ca 5 minuters mellanrum.
Stannade upp för att titta på honom nån halv minut, bestämde mig sen för att ringa pappa...detta skulle han inte behöva lida igenom.
Väckte pappa som ringde vetrinären, han skulle komma med en gång. Ja ringde Lisa, hon skulle komma på stört...sakta gick jag in för att klä på mig lite mer kläder och berätta för Hans vad som hände...kort därefter kom pappa och mamma och till sist även Lisa...
Vetrinären kom, började dra upp medlet i spruta, rakade honom på halsen och fick tillslut hittat en blodåder...sprutade in medlet och bara sekunder därefter drog han sitt sista andetag...allt blev lugnt, vi grät och Lukas fick frid, sakta sakta blev hans ansikte som normalt igen, spänningarna försvann...jag gick fram för att stänga igen hans öga, och fick då se att det inte var nån skillnad på hur ögat såg ut nu och hur det såg ut innan...han var verkligen blind...stackars häst, måste vart därför han var så svettig...han varken såg eller hörde sina kompisar, och det var säkert därför han inte sökte sig till oss som alla andra hästarna gjort...stackars lille Lukas...då visste jag att det var rätt beslut jag tagit...att avliva honom just där och då.
Stannade kvar länge där ute, ja å Lisa pratade om allt å inget...man väntade liksom hela tiden på att man skulle få se nåt livstecken...ögat lurade en hela tiden till att man trodde han andades...tillslut gick jag in och somnade oroligt oroligt...
Lukas f: 19940607 (samma dag som Noah) D: 20081007
Han blev exakt 14 år och 4 månader...
Lukas, som vi såg födas uppe i hagen vid mammas å pappas hus, som var utbrytarkungen nummer 1,vi hade sånt sjå att hålla honom i rätt hage, som fick betäckt Lolita (sin halvsyster) innan vi fick kastrerat honom. Som var en sån underbar häst att rida, lyhörd, lättarbetad, busig, lite jävlaranamma, lättast i benen och den med mest fart i. Så himla roligt jag haft med dig!
Ha de gott så syns vi...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar